Ja, så då blev jag arbetslös en bland många i sverige just nu. Men jag var ensam som fick gå ifrån vårat jobb. Konstiga saker händer med alla inblandade för på något sätt berörs ju även de som får stanna kvar vissa får dåligt samvete och kan helt plötsligt inte vara sig själva, känner skuld och mår riktigt dåligt i min närvaro.
För att inte tala om chefen som på något sätt måste bekräfta för sig själv att jag är den som måste bort. Jag kan förstå att man som chef inte tycker att det är kul att säga upp folk, men måste man bli otrevlig och rent kränkande mot den man måste släppa.(detta då på ett lite mindre företag med få anställda var av flera är en del av hans familj som anställdes efter mig). Är det inte tillräckligt att man blir uppsagd?
Inte nog med att han sa upp mig, han satt i 5 min och rabblade upp alla fel och brister som det var på mig, jag satt bara och gapade under dessa minuter, hans beskrivning av mig stämde till 100 % in på hans egen dotter. ( I mitt lilla huvud tänkte jag att, ja det är det här han har sagt till sig själv nu flera ggr för att samla mod till sig att säga upp mig) ååh jag log mot honom reste mig och sa, det var inte ett betyg jag ville ha utan ett intyg.
Det var nämligen det som satte igång hela harangen som han rabblade upp för mig, att jag bad om ett arbetsintyg.
